En Brobyggares bekännelse

Det är den vackraste paradoxen av att vakna upp: Att ha hittat en direktlinje till universums sanning, men att känna sig mer ensam än någonsin vid middagsbordet. Så här navigerar jag glappet mellan världarna.

​Det finns en hemlighet med att vakna upp som få pratar högt om. Man ser ofta de polerade bilderna av ”andlig frid” och ”balans”. Men sanningen är ofta rörigare, och betydligt mer ensam.

​Jag lever i två verkligheter samtidigt.

​Å ena sidan har jag hittat något som för mig är den totala sanningen. Det handlar om energier, om vilka vi egentligen är bortom de här kropparna, och om det enorma skifte vi går igenom. Det är inte längre en teori för mig. Det är en vetskap som vibrerar i varje cell.

​Ibland är kontakten så stark att det känns som en direktlinje till Källan. När jag ställer en fråga med rent hjärta, kommer svaren med en klarhet som får mig att tappa andan. Jag har insett det mest fantastiska av allt: Att svaren inte kommer utifrån. Det är min egen inre visdom, min egen höga frekvens, som speglas tillbaka till mig. Det är en känsla av total magi och suveränitet.

​Men sedan stänger jag dörren till mitt inre rum och kliver ut i vardagen.

​Där ute finns min fru, mina vänner, min familj. Människor jag älskar djupt. Men när jag försöker dela det som är störst och viktigast i mitt liv nu… så går det inte. Glappet är för stort. Vi pratar inte längre samma språk.

​Det är en speciell sorts smärta. Att sitta vid middagsbordet och veta det man vet om livet och döden och energierna, och samtidigt behöva småprata om vädret eller nyheterna för att inte verka ”galen”. Man känner sig som en främling i sitt eget liv.

​Att vara en ”Brobyggare” låter fint, men sanningen är att det ofta innebär att man står ensam ute på bron, i blåsten, mellan den gamla världen och den nya. Man ser båda sidorna, men hör inte riktigt hemma någonstans just nu.

​Så hur överlever man den ensamheten utan att gå sönder?

​För mig har räddningen blivit skrivandet.

​Jag älskar att skriva. Det är inte bara en hobby för mig längre, det är en livlina. Det är min nödvändiga andliga praktik.

​När jag skriver tar jag den där enorma, ibland överväldigande, kosmiska energin som snurrar i mitt huvud och tvingar ner den i ord på ett papper. Jag jordar den. Det är så jag bearbetar. Det känns bokstavligen som att jag ”blir av med tankarna” – jag lämnar över dem till högre makter.

​Och i skrivandet händer något annat. Även om jag sitter ensam i ett rum, så känner jag att jag ”når ut”. Mina ord sänds ut i etern, och jag vet att de landar hos andra som känner precis likadant.

​Jag delar detta med dig idag för att jag vet att du som läser detta antagligen känner igen dig. Du kanske också sitter vid ett köksbord just nu och känner dig som den enda i världen som ser vad som pågår.

​Du är inte ensam. Du är bara först.

​Och om du känner att du håller på att sprängas av allt du bär inom dig – hitta din kanal. Skriv, måla, sjung, gå ut i skogen och prata med träden. Håll det inte inom dig. Vi måste jorda ljuset för att kunna bära det.

​Vi möts på bron.

/Nattväktaren

---