Den Stora Illusionen: Varför sockerpiller fungerar och varför världen mår mentalt illa

Vi står mitt i en epidemi av psykisk ohälsa. Vården letar efter fel i hjärnkemin och dövar våra mest energiska barn med medicin. Men svaret kanske ligger i det fenomen de mest av allt försöker ”räkna bort”: Placeboeffekten. En Nattväktares analys av trons makt i en tid av rädsla.

---

Vi måste våga prata om elefanten i rummet.

Som jag skrivit i tidigare inlägg (länk till förra inlägget) befinner vi oss i en ”topp av elände”. Depression, ångest, utbrändhet och en gnagande känsla av meningslöshet sprider sig som en löpeld genom samhället. Det är en epidemi som inte orsakas av ett virus, utan av ett sätt att leva som är fientligt mot den mänskliga själen.

Vården kämpar heroiskt för att lappa ihop oss. De sätter diagnoser och skriver ut mediciner för att justera serotonin och dopamin. De behandlar symptomen – den kemiska obalansen i hjärnan – men de missar nästan alltid grundorsaken.

Varför? För att den moderna läkekonsten bygger på en materialistisk världsbild: Att du är en biologisk maskin, och när maskinen går sönder behöver den en kemisk reparation.

Men det finns en spricka i den världsbilden. En spricka som släpper in ljuset. Den kallas Placeboeffekten.

Världens Gåta: När tron blir biologi

Vetenskapen vet att placebo fungerar. Ge en patient med smärta ett sockerpiller, säg med övertygelse att det är stark morfin, och i en betydande andel av fallen kommer patientens hjärna att börja producera egna endorfiner och smärtan försvinner. Fysiskt, mätbart, verkligt.

Vården ser ofta detta som ett ”problem” i kliniska studier, något man måste rensa bort för att se om den ”riktiga” medicinen fungerar.

Som Brobyggare ser jag det tvärtom: Placebo är inte störningen. Placebo är beviset.

Det är det ultimata beviset i 3D-världen på att medvetandet styr materien. Det bevisar att det inte är kemikalien som i grunden läker, utan tron på att läkning ska ske som aktiverar kroppens eget apotek.

Mystikernas Förklaring: ”Tillståndslappen”

När vi vänder oss till mina ankare, de som kartlagt energivärlden, blir bilden kristallklar.

Ra (Lagen om Ett) är oerhört tydlig: All läkning är självläkning. Ingen läkare och inget piller läker dig. De fungerar bara som en ”katalysator”. De är den yttre händelse som gör att du tillåter dig själv att öppna dörren för din egen inre, helande kraft.

Dolores Cannon, genom sina tusentals hypnos-sessioner, kallade placebo för en ”permission slip” – en tillståndslapp. Vi är så programmerade att tro att vi är maktlösa och behöver hjälp utifrån, att vi inte kan bli friska bara genom att bestämma oss. Pillret (oavsett om det är socker eller kemi) lurar vårt skeptiska intellekt. Det ger det undermedvetna ”tillstånd” att utföra reparationen.

Kroppen är en biologisk robot som lyder sinnets starkaste instruktion.

Brobyggarens Syntes: Den Kollektiva Nocebo-effekten

Så, vad har detta med epidemin av psykisk ohälsa att göra? Allt.

Om placebo är beviset på att en positiv tro kan läka kroppen, vad händer då när vi bombarderas av en massiv negativ tro? Det kallas Noceboeffekten. Om du tror att något kommer att skada dig, så gör det ofta det, rent fysiskt.

Vi lever i en värld som fungerar som en gigantisk nocebo-maskin.

• Nyheterna säger till oss dygnet runt: ”Världen är farlig, du är otrygg.” (Krig, ekonomi, klimat).
• Sociala medier säger till oss: ”Du duger inte, du är sämre än andra.” (Egot, jämförelse).

Vi har kollektivt svalt ett ”giftpiller” av rädsla och otillräcklighet. Vi tror på det. Och eftersom våra kroppar lyder våra starkaste övertygelser, börjar våra hjärnor producera kemin för ångest och depression.

Den psykiska ohälsan är inte ett ”fel”. Det är våra system som fungerar perfekt enligt de (negativa) instruktioner vi matar dem med.

Att döva framtiden: Sveket mot de högfrekventa barnen

Det kanske tydligaste – och sorgligaste – exemplet på hur vårt samhälle arbetar mot människans natur istället för med den, ser vi i hur vi behandlar våra barn.

Vi ser en explosion av diagnoser som ADHD och ADD. Skolorna klarar inte av barn som inte kan sitta stilla i raka led och konsumera linjär information timme ut och timme in. Föräldrar är desperata. Vården svarar med sin standardlösning: En diagnos och tung medicinering.

Som Nattväktare ser jag inte ”trasiga” barn. Jag ser ofta själar med extremt hög energi, ”den nya tidens barn” som Dolores Cannon ofta pratade om. De har kommit hit med en annan ”hårdvara”, designad för en högre frekvens, med en enorm kreativitet, intuition och en ”antenn” som är vidöppen för omvärldens alla intryck.

När vi sätter dessa högvolts-varelser i rigida, gammaldags 3D-strukturer (som dagens skola ofta är), så slår det gnistor. Deras ”hyperaktivitet” är ofta bara en desperat kropps försök att hantera en enorm inre energi som inte får utlopp.

Vad gör vi då? Vi ger dem medicin som dövar.

Vi ger dem centralstimulerande medel som, paradoxalt nog, lugnar ner deras system så att de blir ”hanterbara”. Vi justerar kemin så att de passar in i mallen. Men till vilket pris?

Många beskriver hur de tappar sin gnista, sin kreativitet, sin kontakt med ”det magiska”. Vi stänger av deras unika gåvor för att de är obekväma för systemet. Vi arbetar aktivt mot deras energi, istället för att lära oss hur vi kan arbeta med den.

Tänk om vi istället för att döva dem, lärde dem att ”köra” sin högpresterande sportbil till hjärna? Tänk om vi gav dem verktyg för jordning, för kreativt utlopp, och miljöer där deras intensiva fokus på det de faktiskt brinner för fick blomstra?

Att medicinera bort en generations unika vibration för att den inte passar in i gårdagens strukturer är kanske vår tids största kollektiva nocebo-effekt: Vi säger till dem att det är fel på dem, tills de tror på det själva och deras ljus falnar.

Slutsatsen: Att ta tillbaka makten

Vården försöker bota en kris orsakad av tro och energi med kemi. Det kan fungera som en akut livräddare, en ”krycka” när kaoset är totalt, och det ska vi vara tacksamma för.

Men det botar inte grundorsaken. Vi blir inte friska på riktigt förrän vi inser det placeboeffekten försöker berätta för oss: Att makten alltid har funnits inuti oss.

Att kliva ur den psykiska ohälsan handlar i grunden om att sluta tro på världens nocebo-narrativ om rädsla och brist, och istället börja använda vår egen kraft för att instruera våra kroppar mot balans. Det är att gå från att vara ett offer för omständigheterna till att bli skaparen av sin egen inre miljö.

Det är den svåraste resan en människa kan göra, men som Nattväktare vet jag att det är den enda vägen ut ur mörkret.