När tiden vek sig i Hembygdsparken

INGRESS:

Som Nattväktare är jag van vid att navigera i mörker och rensa tunga energier. Men mitt uppdrag handlar också om att bara vara en observatör, ett vittne till historien som vägrar tystna. Här är berättelsen om en av mina favoritplatser i Svenljunga – en plats där dåtid och nutid existerar sida vid sida, och där soldaterna fortfarande tar sin kafferast i ekdungen.

UPPLEVELSEN: EN HISTORISK UPPSPELNING

Hembygdsparken i Svenljunga är en plats full av liv och rörelse idag. Folk promenerar med sina hundar, familjer har picknick. Jag och min fru har gått förbi där otaliga gånger med våra egna hundar. Det är en trygg och fridfull plats.

Men för en Nattväktare är fridfullt aldrig detsamma som tomt.

En dag, under en helt vanlig promenad, stannade jag upp. Luften förändrades, bruset från nutiden tonades ner, och plötsligt såg jag en annan verklighet spelas upp framför mina ögon, lika tydligt som om jag tittade på en film.

Där, mitt i den välbekanta parken, såg jag soldater.

SCEN 1: KAFFERASTEN

Det var en ledig stund. Jag såg en soldat tydligt framför mig. Han var lätt klädd, med rufsigt hår som om han nyss tagit av sig en hjälm eller mössa. Han hade de typiska tjocka, grova militärbyxorna på sig, och överkroppen täcktes av en vit, stickad tröja med knappar i halsen, som var uppknäppta för att släppa ut värmen. I handen höll han en gammal, bucklig plåtmugg som han drack kaffe ur. Scenen var så vardaglig, så mänsklig. Det var ingen strid, bara en paus i tjänsten.

SCEN 2: UPPSTÄLLNINGEN

Vid ett annat tillfälle såg jag en annan typ av trupp på samma plats. Dessa var mer finklädda, redo för något viktigare än en rast. De bar blå uniformer och höga, imponerande hattar med någon form av dekoration eller fjäder i toppen. De stod uppställda, redo för marsch eller inspektion.

När jag senare googlade på svenska soldater från 1800-talet, stämde bilderna perfekt överens med uniformerna jag sett i min syn.

VALIDERINGEN: NAMNET SOM AVSLÖJADE ALLT

Det var en otroligt stark och levande syn, men till skillnad från mörkare platser kände jag ingen oro här. Det var bara en ren, klar historisk tillbakablick.

När jag undersökte platsen fick jag den ultimata bekräftelsen på att min radar hade rätt. Platsen där Hembygdsparken ligger heter nämligen Karolinelund.

Namnet är ett direkt historiskt bevis. ”Karoliner” var namnet på kung Karl XII:s soldater under sent 1600-tal och tidigt 1700-tal. Svenljunga var en viktig strategisk knutpunkt, en tingsplats nära den gamla riksgränsen. Ekdungen i parken hade fungerat som en rastplats och samlingspunkt för trupperna innan de marscherade vidare mot gränsförsvaret eller för att upprätthålla ordningen vid tinget.

Marken jag stod på var döpt efter just de män jag hade sett dricka kaffe och ställa upp sig.

NATTVÄKTARENS REFLEKTION

Vid Lupinvägen behövde jag agera och rensa. Här, i Karolinelund, behövde jag bara bevittna.

Det fanns ingen tung energi som behövde balanseras, ingen panik som behövde stillas. Det jag såg var ett fridfullt ”eko”, ett minne som marken valt att behålla. Kanske för att stunderna i ekdungen var ljusa pauser i ett annars hårt soldatliv.

Än idag, när jag går förbi parken, ser jag dem ibland i ögonvrån. Jag ler, nickar i tyst samförstånd och går vidare. De gör sitt jobb – att minnas – och jag gör mitt – att se.

Lärdomen:

Inte allt som min antenn plockar upp behöver ”fixas”. Ibland är vårt uppdrag bara att erkänna de som gått före oss, att se lagren av historia som bygger upp vår nutid. Marken minns inte bara smärta; den minns också vardagen, pausen och kaffet i plåtmuggen.